Ibland känner jag att inom mig har jag så mycket känslor som tär i mig och vill åt olika håll, men jag finner inte orden för att förmedla dessa förundrade känslor. Kommunikationen blir tom, tyst, de ända möjliga ljudet är ekot när tankarna ekar i mitt huvud, dömda att vara ensamma. Dömda att lida i ensamhet, i all total förvirring. Jag tappar greppet om det som alla anser vara verkligheten, jag börjar tvivla på vad som är vad. Total förvirring är den närmaste konkreta beskrivning jag kan komma.
Ibland önskar jag att mitt undermedvetna kunde vara så vänlig att släppa in andra människor i mitt huvud, det skulle kunna hjälpa. Tyvärr trivs demoner som diktaturer, ingen får komma med motsägelser. Mina onda demoner vill skada mig genom att ta över min kropp så att de får kontrollen över mina handlingar. Jag har inte gett dem makten ännu, men jag är på god väg att tappa greppet. Då kommer de insmygande, som råttor och gnager sönder min hud.
Demonerna är på väg att bli en del av mig, och så snart jag vet ordet av det kommer de att vara mig, och jag kommer att vara dem. Det vet jag, jag håller på att förlora mig själv. Dessa demoner är de handlingar och känslor jag inte vill göra eller känna, de jag aldrig gjort eller känt förut. Det är också en ny del av mig, en outforskad. Sådant brukar oftast uppfattas som spännande, att finna ut sin nya identitet, att lära känna den. Fast i detta fall är det annorlunda, för jag vet redan att denna nya del av mig själv är en av de sämre delar. Det är den kalla delen av mig, den iskalla, som vill skada för sitt eget tillgodoseende.
Jag skulle vilja be om hjälp, om ett handtag så att jag kan komma upp på fötter igen, eller en varm kram som får mig att känna något annat än kyla. För det är så kallt här, så iskallt, men jag vågar inte be någon värma mig, jag vill inte att de ska känna av min kyla. För den är något jag inte vill dela med någon, den är bara min. Ibland önskar jag att jag var lite mer som alla andra. Som alla som gråter, skriker och ler. Som alla de som känner.
Jag känner inte längre, känslorna vill nå fram, men det är ett alldeles för brett lager för att nå fram. Jag har för mycket spackel på mig, de når inte in genom min tjocka hud. Ibland undrar jag om det är allt jag består av, en tjockhet av spackel. Fast ibland, lite då och då, råkar känslorna snudda vid min när de flyger förbi mig på väg till någon annan. Då känner jag lite, för någon enstaka sekund. Då känner jag mig levande igen och lukterna börjar fångas av mitt luktsinne och världen får plötsligt färg igen. Fast livet i mig dör snabbt ut på nytt och demonerna blåser kalla vindar åt mitt håll. Åter igen, kylar är där.
Jag orkar inte vänta på våren längre, och jag orkar verkligen inte genomgå en höst och vinter däremellan. Det är till och med så hemsk att jag tvingar mig själv att blunda för den hemska sanning. Bara tanken av att jag kommer uppleva ännu mera kyla får mig att vridas i plågor. Så jag lägger mig bedjande ned på mina bara knän, full med ärr och läckande sår överallt, att snälla, värm mig.
Jag trodde det skulle bli lätt att leva utan dig, men det går inte. Hela min värld förändrades utan att jag ens spillde en tår. Alla färger försvann, alla lukter försvann och alla röster blev ljudlösa. Denna värld blev för mig tom. Den försvann med dig. Och dessa demoner är endast änglar som vill ta mig till samma plats dit du försvann, till din värld, men jag är inte redo att släppa taget om mig själv riktigt än.
Du lämnade mig iskall och sårad, mina andetag började bli ovanligt regelbundna, som om jag räknade dem. Snälla kom tillbaka och sätt färg på min värld igen, för att få mig att känna doften av kärlek och sorg en sista gång.
Men ditt försvinnande medförde också något positivt, som allt gör ifrån någon underlig vy. Kunskap. Nu vet jag att sorg är inte den värsta känslan man kan känna, utan det är tomhet. För det är de ända du är tvungen att gå igenom ensam, för annars blir det inte tomhet längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar