Novell

Jag ligger nere i min källare och tänker. Jag tänker på skolavslutningen som kommer komma imorgon. Det luktar gott av mitt hår och doftljusen som brann för en sekund sedan. Ljuset är behagligt, och det är för än gång skull städat och organiserat. Så känns det ungefär i min skalle med, organisterat och städat. Jag har redan fält de mesta av tårarna, och tänkt igenom de mesta av tankarna. Jag är förebered på att ta ett steg vidare i livet. Jag är redo att klara mig på egen hand, att bryta mig loss från en grupp som haft sådan stor influens och betydelse över min barndom. Jag håller på att bli vuxen. Jag ska börja gymnasiet inom knappt tre månader. Saker som de har jag äntligen lyckats dunka in i mitt huvud. Nu förstår jag att det är verklighet, och inte längre framtidsvissioner.

Högstadiet har lärt mig så mycket, jag gör nya upptäckter hela tiden. Jag bevakar händelseförlopp, och granskar sedan igenom dem- noga och detaljerat, samtidigt som jag är med i händelsernas centrum. Detta innebär att jag lär mig en del, vilket jag också har gjort. Jag kommer lämna högstadiet som en helt annat person. Innan jag började högstadiet, alltså innan jag började sexan (då jag var tolv år) var jag mycket osäker i mig själv och mådde dåligt över många komplex. Jag gillade inte min kropp och kunde inte stå upp för mig själv, jag vågade heller inte tala högt inför okända personers närvaro. Idag är jag helt förändrad, idag är jag nöjd med mig själv, både till utseende och personlighet, jag tror på mig själv och jag vågar absolut tala högt inför andras personers närvaro. Även fastän den mesta av högstadietiden spenderas i grupper, alltså i en gemenskap, står den främst för självständighet. Det är högstadiet som gjort mig självständig, och till den underbara person jag är idag. Idag står jag här, tusen gånger starkare.

Jag går ut på min ballkong, och känner mig tvungen att sätta mig ner och ta del av sommarluften. Jag sjunker ner sakta till trägolvet, utan egentligen något speciellt mål att landa på. Jag hamnar på en blöt sittkudde, det har nyss regnat. Där sitter jag och bevakar de träd som ständigt vakat över mig, alla granar som jag som liten trodde var figurer. "Granarna ser mig fortfarande" tänker jag, fast idag är jag inte rädd för dem. Luften känns fuktig. Jag försöker dra in all lukt i mina näsborrar, jag vill känna mer. Jag har svårt att fånga känslor, fastän jag vill utnytja alla mina sinnen till fullo vill luktsinnet inte riktigt aktivera sig. Jag påminns om något, något dras upp ur mitt bakhuvud. Jag vet inte vad. Det ända jag vet är att lukten påminner mig om sommar. Eller föresten, en sak till vet jag. Och det är att det här kommer bli en helvetets bra sommar!

Våran tid är nu kommen. Lev fullt ut, lev som om du älskade att hata.